Apollo projektet Apollo-projektet var USA: s största framgång i kapplöpningen om rymden. Det startades av John F Kennedy och målet var att landsätta en amerikan på månen innan 60-talets slut. Många teorier om hur detta skulle kunna ske lades fram, men den plan som amerikanerna slutligen kom att använda framlades av den 41-årige ingenjören John Houbolt. Den gick ut på att en trestegsraket skulle skicka iväg en 45 tons farkost med en tre man stor besättning. Farkosten skulle läggas i en omloppsbana runt månen och med hjälp av en medförd månlandare skulle två av astronauterna ta sig ner till månen. När det blev dags för hemresa skulle de med månlandaren ta sig upp till moderskeppet och docka med det.
APOLLO 11
Apollo 11 Den 16/7 1969 var
det dags för Apollo 11 att skjutas upp. Farkostens besättning
var Neil Armstrong, Edvin "Buzz" Aldrin och Michael
Collins. Det var i förväg bestämt att Michael Collins skulle
stanna kvar i farkosten medans Aldrin och Armstrong för första
gången i världshistorien skulle landa på månen. De skulle
sänka sig sänka sig ner mot månytan i månlandaren kallad
Örnen (The Eagle). Starten gick som planerat, men meddelanden
från Sovjet om att de skickat upp Luna 15, en robot utrustad med
en borr för att borra upp och föra tillbaka månmateria till
jorden, gjorde amerikanerna oroliga. Kanske skulle de sovjetiska
forskarna få tag på mångrus innan dem och än en gång bli
först. Oron försvann dock när Luna 15 misslyckades med
landningen på en punkt i Farornas hav 800 km nordost om Örnens
landningsplats och krossades mot månytan. Utan att behöva 
oroa sig för Luna 15
kunde nu amerikanerna inrikta sig helt på landningen av Örnen.
Armstrong styrde försiktigt ner månlandaren mot en utvald punkt
i Stillhetens hav och klockan 21.18 (svensk tid) den 29 juli tog
den mark. Örnen hade landat. Armstrongs puls hade vid
landningsögonblicket varit uppe i 156. Enligt planeringen skulle
astronauterna nu vila i fyra timmar, helst sova, men de båda var
för ivriga att ta sig ut på månytan och Houston gav dem
tillstånd. Trots detta tog det många timmar innan rymdmännen
kunde ta sig ut ur Örnen p.g.a. förberedelser och åtskilliga
kontroller av alla system. Klockan 03.56 (svensk tid) steget ut
från Örnen ner på tog äntligen Neil Armstrong månytan och
yttrade de historiska orden: "That's one leap for
mankind" Tjugo small step for a man, one giant minuter
senare tog också Aldrin sina första steg på placerade
tillsammans den månen. Han och Armstrong amerikanska flaggan en
bit ifrån Örnen. Flaggan var hållas ut från stången. armerad
med ståltråd för att hållas ut från stången.
APOLLO 12
Apollo 12 Den andra månexpeditionen, Apollo 12, hade som uppgift att pricklanda bredvid en tidigare landad Surveyor-sond, Suveyor 3. Flygningen började inte på bästa sätt. När farkosten med astronauterna Charles Conrad, Alan Bean och Richard Gordon den 14 november 1969 lyfte så slog blixten ner i den. Först på 1800 och sedan på 4600 km höjd. Astronauterna och dess skepp klarade sig trots det så gott som oskadda och de kunde fortsätta sin färd mot månen. När de nådde fram till månen var det dags för dem att ta ner månlandaren Interpid så nära Surveyor-sonden som möjligt. De hade vissa riktmärken att gå efter, men det var ändå inte säkert hur nära de skulle landa. När farkosten hade landat tittade astronauterna ut genom landarens fönster. Mindre än 200 m från dom var den gamla Surveyor 3. Astronauterna gick över till sonden och hackade loss flera bitar av den för att ta hem och studera.
APOLLO 13
I början av 70-talet var intresset för månexpeditioner inte så stort som det en gång varit, men det kom att ändras på grund av Apollo 13-flygningen. Flygningen startade som vilken annan Apolloflygning som helst: I kapseln uppe på en Saturn 5 raket satt astronauterna James Lovell, Fred Haise och John Swigert. Egentligen skulle astronauten Thomas Mattingly varit med istället för John Swigert, men han fick röda hund. Mattingly kom senare till månen som astronaut på Apollo 16-färden. Uppskjutningen gick som planerat och Apollo 13 började sin glidflygning mot månen, men något kom att gå fel. Exakt 2 dagar, 7 timmar, 55 minuter och 19 sekunder efter uppskjutningen kom ett anrop från John Swigert: "Okay Houston---we've had a problem here" En av syretankarna hade exploderat. Syretanken hade redan fem år tidigare blivit skadad när man tappat den i golvet. Några dagar innan uppskjutningen hade man försökt tömma den på syre för att kunna fylla den med nytt, men det hade p.g.a. skadan inte gått. Man fick istället lov att "koka" bort syret genom att skicka ström genom ledningar i tanken och på så sätt höja temperaturen i den. Vad man inte räknat med var att ledningarna inte tålde värmen och isoleringen smälte utan att någon märkte det. När syretanken sen började användas uppe i rymden exploderade den. Man förstod snart att den enda helt fungerande kraftkällan nu var månlandaren. Astronauterna stängde av både syre och el i kommandomodulen eftersom den skulle behövas i användbart skick vid återinträdet. Sedan kröp astronauterna in i månlandaren. Eftersom servicemodulens raket var trasig, så var man tvungen att använda månlandarens motorer till att slita sig loss från månens dragningskraft. Man var inte helt säker på om de skulle vara starka nog, men det visade sig att dom var det. Under resan hem sjönk temperaturen i månlandaren ner mot fryspunkten. Astronauterna hade så litet vatten att de knappt kunde dricka någonting. När de närmade sig jorden tog de sig tillbaka in i servicemodulen och slog på strömmen. De frigjorde sig ifrån servicemodulen och månlandaren och började sedan återinträdet. Några minuter senare gjorde de en perfekt landning i Stilla havet. Närmare upphämtningsfartyget än någon annan Apollo-farkost.
APOLLO 14-17
Apollo 14 var den första Apollo-farkost som hade med ett hjuldrivet fordon till månen. Det var en liten vagn som användes till att frakta stenprover och verktyg. Med Apollo 15 gick man steget längre och tog med en hel månbil. Bilen man valde att använda var tillverkad av Boeing. Den vägde 209 kg på jorden, men bara 34 kg på månen och hade en toppfart på 15 km/h. Med bilen kunde man färdas 10 km från månlandaren (det längsta avstånd som man kunde gå tillbaka om bilen gick sönder). Bilen användes också under de återstående två flygningarna Apollo 16 och Apollo 17 där delar av månen utforskades. Egentligen var det meningen att tre till Apollo-farkoster skulle ha skjutits upp, men NASA fick inte nog med pengar från amerikanska staten.